THE ANGKOR CONNECTION
Apsara-utsmyckningarna i Angkor: Myt huggna i sten
Angkor Wat bär omkring 1 800 uthuggna apsara-figurer, födda ur en hinduisk skapelsemyt — historien bakom utsmyckningarna, och hur de blev en levande dans.
Se biljetter till Apsara-dansmiddag på GetYourGuide ↗Nära 1 800 ansikten huggna i sten
Angkor Wats väggar bär ett enastående antal uthuggna kvinnofigurer — en forskningsinventering dokumenterar mer än 1 796 avbildningar av devatas, med frisyrer, huvudbonader och smycken som varierar kraftigt. Forskare använder två namn för dem: devata för de stående, ensamma figurerna i väggnischer, och apsara för de mindre grupper som visas dansande eller flygande i procession.
Myten: att kärna världshavet för odödlighet
Apsara-utsmyckningarna går tillbaka till en hinduisk skapelsemyt, Kärningen av mjölkhavet, där gudar och demoner ingick en osäker allians för att kärna det kosmiska havet med berget Mandara som stöt och ormen Vasuki som rep, i hopp om att frambringa odödlighetens elixir. Angkor Wats östra galleri rymmer en uthuggning av scenen — 88 devas (gudar) och 92 asuras (demoner) i dragkamp, med Vishnu själv, i sköldpaddsform, som håller berget stadigt under dem. När havet kärnades sägs apsarorna enligt myten ha stigit ur skummet — himmelska dansare födda ur själva ansträngningen.
Beyond Angkor Wat
Apsara- och devata-figurer är inte unika för Angkor Wat — uthuggna dansare och himmelska följeslagare förekommer i hela Angkor-komplexet, från Bayons fridfulla torn med många ansikten till mindre tempel som Banteay Srei, känt för några av regionens djupaste och mest intrikata stenhuggningar. Motivet spänner över ungefär 700- till 1200-talet av khmerrikets tempelbyggande, ett bevis på hur centrala dessa himmelska figurer var för imperiets religiösa konst under flera hundra år — inte en engångsutsmyckning på en enda plats. Deras poser, dräkter och huvudbonader varierar också märkbart från tempel till tempel, i takt med förändringar i mode och konstnärlig stil genom århundradena.
En myt som överlevde en religion
Angkor Wat byggdes på 1100-talet som ett hinduiskt tempel helgat åt Vishnu, och övergick sedan gradvis till buddhistisk användning under de följande århundradena, i takt med att theravadabuddhismen blev Kambodjas dominerande tro. Apsara-motiven överlevde denna övergång i stort sett intakta — skulpturerna blev kvar på väggarna, och de himmelska dansarna förblev ett igenkännbart och uppskattat motiv i den khmeriska visuella kulturen även när det religiösa ramverket runt dem förändrades och buddhistiska helgedomar och statyer tillkom vid sidan av de äldre hinduiska skulpturerna. Denna kontinuitet är en del av förklaringen till att figurerna fortfarande har genklang i Kambodja i dag, långt utanför någon enskild religiös tradition.
From carving to choreography
Apsara-dansen som framförs i Siem Reap i dag är inte en obruten uråldrig ritual — det specifika verket, Robam Tep Apsara, återskapades på 1950-talet under drottning Sisowath Kossamak, efter att hon sett skolbarn framföra en dans med anknytning till Angkor-relieferna och beslutat sig för att formalisera den. Hon återskapade den utifrån en befintlig dans, Phuong Neary, med Angkor-relieferna som inspiration, och hennes sondotter prinsessan Norodom Buppha Devi dansade rollen först och var med om att befästa den som ett permanent verk i Kungliga balettens repertoar. Det är ett sällsynt, dokumenterat fall av en modern dans komponerad för att medvetet svara på en tusenårig skulptur.