BEYOND THE APSARA
Bortom Apsara: De andra danserna i en föreställning i Siem Reap
Apsara-numret är det mest kända, men middagsföreställningar i Siem Reap kan innehålla egna folkdanser – vad står mer typiskt på programmet, och varför.
Se biljetter till Apsara-dansmiddag på GetYourGuide ↗Apsara inleder, men fyller inte kvällen
Ett typiskt middags- och dansprogram i Siem Reap kan omfatta fem separata nummer på ungefär en timme, och Apsara-dansen är det mest igenkännbara inslaget, men bara en del av en bredare översikt över kambodjansk scenkonst som blandar klassisk hovdans med regionala folktraditioner. Programmen varierar mellan olika lokaler och förändras över tid, så det är värt att betrakta varje specifik uppsättning som vägledande snarare än fast, men den övergripande formen – en klassisk öppning, flera folkliga eller narrativa nummer efter den – är förhållandevis konsekvent bland Siem Reaps middagsteatrar.
Scener ur Reamker
Vissa program innehåller ett kort utdrag ur Reamker, den kambodjanska återberättelsen av det hinduiska eposet Ramayana och, vid sidan av Apsara, ett av den klassiska kambodjanska dansens mest betydelsefulla narrativa verk. Dessa utdrag hämtar vanligtvis från berättelsens aparmé – därav karaktärstypen Sva, eller apan, som historiskt dansades av män under en rollförändring som gjordes i mitten av 1900-talet – och ger en middagsföreställningspublik en glimt av den kambodjanska dansdramatikens berättande sida, komplett med maskerade Yeak-jättar och namngivna karaktärer, skild från det ordlösa, rent gestiska Apsara-numret som vanligtvis öppnar kvällen.
Folkdansinslagen
Vid sidan av de klassiska numren flätar de flesta program in lättsammare folkdanser som representerar det kambodjanska landsbygdslivet – en fiskedans som härmar rytmen i att kasta och dra in nät, en kokosdans uppbyggd kring det rytmiska knäppandet av halva skal, och ibland en påfågeldans med uppvaktningstema som hämtar från fågelns uppvisning. Till skillnad från den klassiska repertoaren var folkdanser aldrig begränsade till det kungliga hovet – de utvecklades i byar över hela landet och framfördes vid skördefester och gemenskapsfiranden. Dessa nummer är snabbare, mer lekfulla och mer uttalat narrativa än det långsamma, formella Apsara-numret, och de ingår delvis för att visa besökare att kambodjansk scenkonst sträcker sig långt bortom palatstraditionen in i regionalt och vardagligt liv.
Kostym och musik markerar skiftet
Du kan vanligtvis se skillnad på ett folkligt och ett klassiskt nummer vid en första anblick – folkdräkter föredrar ljusa, enfärgade vardagskläder framför den klassiska formens guldbrokad och flerlagrade huvudbonad, och dansarnas fötter, händer och ansikten rör sig friare, utan den klassiska vokabulärens fasta, kodifierade positioner. Den åtföljande musiken skiftar också och rör sig i ett raskare, mer rytmiskt tempo än pinpeat-ensemblens statliga ackompanjemang till Apsara. Den kontrasten är avsiktlig programmering: att varva ett långsamt, formellt klassiskt nummer med snabbare folkliga inslag håller en middagsföreställningspublik engagerad under ett par timmar i stället för att hålla en enda register genomgående.
Varför mixen är poängen
Att para ihop Apsara med folkliga nummer är inte utfyllnad – det speglar den verkliga bredden i khmersk scenkonst, från en hovtradition knuten till Angkors tempelreliefer till danser som tillhör vanliga landsbygdsgemenskaper snarare än ett kungahus. Båda traditionerna drabbades av 1970-talets omvälvningar, och båda måste byggas upp igen efteråt utifrån vad artister och lärare fortfarande kunde minnas. Att se båda under en och samma kväll ger en fylligare och mer komplett bild av kambodjansk dans än Apsara-numret ensamt skulle kunna, även om det är Apsara-dansen som gett kvällen dess namn.